22.12 where is the christmas spirit?!

Imorgon kommer min älskade mor hit till Teneriffa och stannar i 2v! Ska bli väldigt skönt att få träffa lite familj, en som känner mig på alla plan liksom.

Hon kommer sent imorgon kväll, så ska städa upp lite och stor handla imorgon så kylen är väl fylld! Lite svårt att göra det innan lön, som äntligen kommer imorgon! Jag började räkna lite och jag har nästan varit i Sverige varje månad sedan augusti, så det är inte konstigt att jag tycker kontot är lite väl tomt i slutet på varje månad!

Har inte så många planer för hennes besök, men de vi har är tillräckligt stora liksom! :) i övrigt så ska jag visa henne området jag bor i, nattklubben såklart och en del fina restauranger! Å absolut mina fina kollegor och vänner här på Teneriffa! :)

Hoppas också att julkänslorna kommer att krypa sig på, för just nu finns de inte alls. Lika så, så brukar jag ha stora förhoppningar och planer till nyår, men de är lite klent på den fronten också!

Det löser sig...

15.12 homebound

Det här är inte min starka sida, att vara stark i sörjande stunder.

Jag behöver bara bli frågad om det, så börjar jag gråta igen. Något jag själv tycker är en gnutta pinsamt, men jag kan verkligen inte ens hålla tillbaka tårarna hur mycket jag än vill. Det känns så fel att som 23år gammal börja gråta så fort jag blir frågad om något som angår min farmors bortgång, men sån är jag. Tyvärr.

Idag blev de en hel del sånna stunder, har bokat flyg för att gå på begravningen, vilket känns helt sjukt. Även om jag vill tro att jag förstått att hon är helt borta, så har jag nog inte gjort de. För det känns som att hon ska finnas kvar där hemma när jag kommer hem, lite mindre pigg än innan sjukdomen. Men hon ska finnas där. 

Det är något som alltid skrämt mig, bortgång av mina nära och kära. Jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan min familj och nära vänner, jag förstår bara inte hur det skulle fungera.

Sist en nära släkting gick bort va jag så liten att jag knappt minns den dagen. Jag vet hur hon såg ut, jag minns att jag va hemskt ledsen. Men jag hade ingen riktig relation som jag minns. Det här är min farmor, min älskade farmor. Ska jag aldrig få träffa henne igen? Det känns bara overkligt. Jag står väldigt nära min farmor, eller stod heter det väl också nu mera. En människa som har så stor betydelse, finns bara inte mer.

12.12 vila i frid

Jag har inte tagit mig till duschen än, men det är dit jag ska nu! Behöver en lång sådan, ni vet när man inte mår 100% och en dusch för att rensa gör susen. Bara låta vattnet skölja över en.

Fick precis ett samtal hemifrån, ett samtal som jag väntat att de skulle komma förr eller senare. Ett samtal jag egentligen inte vill ta, men det finns inte riktigt några alternativ eller val i det hela.

För bara lite mer en 1år sedan fick vi beskedet att hon hade cancer. De visste inte om det gick att rädda henne eller om det va över. Men de gjorde ett försök att rädda henne och i somras hade hon genomgått flertalet behandlingar.

Domen kom under vår svenska högsommar; Hon har fått metastaser, det har alltså spridit sig och tyvärr går det inte att bota. Det kan gå fort och det kan ta lång tid, vilket går inte att avgöra.

Jag åkte hem veckan efter beskedet för att träffa henne, i tre dagar va jag dit och umgicks med henne. Vi pratade om allt, jag grät som en bebis till och från. Hon va väldigt trött pågrund av all medicin hon fick mot smärtorna från cancern. Hon va uppe några minuter för att prata med oss, sedan gick hon och la sig någon minut för att vila, sen kom hon upp igen för att umgås. Så höll hon på hela tiden vi va där.

Jag fick höra under sensommaren/hösten att hon va jätte pigg, uppe och städade där hemma, dels fixade med gardinerna. Farmor är väldigt mån om hur det ser ut i hemmet. Vi pratade i telefonen som att allt va bra, hon lät så pigg och glad! Hon hade återfått färgen i ansiktet också berättade min pappa, sedan jag va hemma och träffade henne då när hon åt väldigt starka mediciner. Det är glädjande besked och skönt att få prata med en pigg och glad farmor igen. Men jag förstod också, även om jag inte ville att det skulle vara sant, att det här kommer inte fortsätta förevigt. Hon kommer inte bli frisk igen.

Sedan kom beskedet att hon åkt in på akuten, med väldiga smärtor från cancern.

Idag somnade hon in, min älskade farmor. Efter att tappert ha kämpat i över 1år mot cancer. Vila i frid.

Allt som glimmar är inte guld.