15.12 homebound

Det här är inte min starka sida, att vara stark i sörjande stunder.

Jag behöver bara bli frågad om det, så börjar jag gråta igen. Något jag själv tycker är en gnutta pinsamt, men jag kan verkligen inte ens hålla tillbaka tårarna hur mycket jag än vill. Det känns så fel att som 23år gammal börja gråta så fort jag blir frågad om något som angår min farmors bortgång, men sån är jag. Tyvärr.

Idag blev de en hel del sånna stunder, har bokat flyg för att gå på begravningen, vilket känns helt sjukt. Även om jag vill tro att jag förstått att hon är helt borta, så har jag nog inte gjort de. För det känns som att hon ska finnas kvar där hemma när jag kommer hem, lite mindre pigg än innan sjukdomen. Men hon ska finnas där. 

Det är något som alltid skrämt mig, bortgång av mina nära och kära. Jag kan helt enkelt inte tänka mig ett liv utan min familj och nära vänner, jag förstår bara inte hur det skulle fungera.

Sist en nära släkting gick bort va jag så liten att jag knappt minns den dagen. Jag vet hur hon såg ut, jag minns att jag va hemskt ledsen. Men jag hade ingen riktig relation som jag minns. Det här är min farmor, min älskade farmor. Ska jag aldrig få träffa henne igen? Det känns bara overkligt. Jag står väldigt nära min farmor, eller stod heter det väl också nu mera. En människa som har så stor betydelse, finns bara inte mer.

Kommentera här: