12.12 vila i frid
Fick precis ett samtal hemifrån, ett samtal som jag väntat att de skulle komma förr eller senare. Ett samtal jag egentligen inte vill ta, men det finns inte riktigt några alternativ eller val i det hela.
För bara lite mer en 1år sedan fick vi beskedet att hon hade cancer. De visste inte om det gick att rädda henne eller om det va över. Men de gjorde ett försök att rädda henne och i somras hade hon genomgått flertalet behandlingar.
Domen kom under vår svenska högsommar; Hon har fått metastaser, det har alltså spridit sig och tyvärr går det inte att bota. Det kan gå fort och det kan ta lång tid, vilket går inte att avgöra.
Jag åkte hem veckan efter beskedet för att träffa henne, i tre dagar va jag dit och umgicks med henne. Vi pratade om allt, jag grät som en bebis till och från. Hon va väldigt trött pågrund av all medicin hon fick mot smärtorna från cancern. Hon va uppe några minuter för att prata med oss, sedan gick hon och la sig någon minut för att vila, sen kom hon upp igen för att umgås. Så höll hon på hela tiden vi va där.
Jag fick höra under sensommaren/hösten att hon va jätte pigg, uppe och städade där hemma, dels fixade med gardinerna. Farmor är väldigt mån om hur det ser ut i hemmet. Vi pratade i telefonen som att allt va bra, hon lät så pigg och glad! Hon hade återfått färgen i ansiktet också berättade min pappa, sedan jag va hemma och träffade henne då när hon åt väldigt starka mediciner. Det är glädjande besked och skönt att få prata med en pigg och glad farmor igen. Men jag förstod också, även om jag inte ville att det skulle vara sant, att det här kommer inte fortsätta förevigt. Hon kommer inte bli frisk igen.
Sedan kom beskedet att hon åkt in på akuten, med väldiga smärtor från cancern.
Idag somnade hon in, min älskade farmor. Efter att tappert ha kämpat i över 1år mot cancer. Vila i frid.
Allt som glimmar är inte guld.